Satt å funderade på om jag skulle skriva ett normalt inlägg,
Ett där jag inte skriver mina innersta skumma känslor/deppritions mantror.
Men vad är de roliga i det?
Jag vet att jag hade som poäng med min lilla blogg att jag skulle använda den till att skriva av mig, jag har så mycket tankar ibland att jag behöver få ut dom för att må bättre.
Men att skriva ut dom på internet är kanske inte alltid så där smart.
Nu är jag inte rädd att folk ska tycka jag är konstigt (de vet jag själv)
Men jag vill kanske inte att folk ska tro jag är så där känslosam hela tiden.
Oftast är jag normal, i alla fall beter jag mig hyfsat okej,
Men jag har svårt med folk, jag tycker inte om att träffa nytt folk, tycker verkligen inte om folkmassor.
Annars så är jag som alla andra.
(Eller jaa Förutom att jag har ADD)

Nu kommer jag inte ihåg varför jag började skriva, eh något med att jag ville förklara mina skumma inlägg kanske, jag skriver bara om hur dåligt jag mår så ville skriva nå annat.

Mitt liv är ju inte så där intressant så har inte så mycket annat att skriva om.

Kan tala om att jag var å sprang orientering i Piteå gick ju så där åt helvete, undrar ibland vad jag håller på med i skogen, men har nu ännu mer problem med knät som inte vill sluta krångla, ska försöka styrke träna denna vecka ist för löppass men vi får väll se hur de går, föredrar att springa framför gymmet. Är ca en månad kvar till O-ringen så vill helst att knäna ska bli bra så fort som möjligt så jag kan träna som vanligt..

Och så får ni en bild på lilla Bubbe <3

De Nedanför är osammanhängande och oviktigt.

Jag kanske fastna där jag lovade mig själv att aldrig hamna igen,
Jag har de där jobbiga som aldrig vill sluta gnaga..
Jag döljer de bra, jag ler och låtsas att allt är perfekt.
Jag vill ropa på hjälp men vill inte vara i vägen, jag vill inte vara till besvär.
Jag fastnar enkelt i detta mörker,
Ibland tror jag att jag går hit medvetet,
Känner mig hemma i mörkret,
Jag är rädd för de där ljuset, att vara lycklig. Alla vet de är då de blir värst.
Att vara konstant i mörker är inte lika farligt som att bli dit knuffad när lyckan tar slut.
Men jag känner ändå att jag vill mer,
Jag har ju hjälp med de andra,
Så jag borde kunna ta mig ut ur detta.
Men att få leva i mitt mörker bland mina demoner å mina fantasier är bättre än verkligheten.
Men att vara fast här, är inte att leva.
Jag vill men ändå inte.
Om jag försöker nu, att bli lycklig?
Kommer jag inte bara då att misslyckas? Jag har gjort det varända gång jag försökt.
Jag vet vad som händer, jag kommer må sämre.
Just nu mår jag ingenting, vilket är bättre än den där värdelös känslan, den som säger att jag inte är värd något, den som säger du är inte värd att vara lycklig.
Den vill jag gärna slippa.
Jag förstår inte vad de är som tär på mig just nu, och varför har jag börjat må dåligt igen.
Jag orkar inte försöka längre.
Varför ser ni inte att jag faller.
Jag tycker de märks på mig, att jag har de jobbigt.
Säger jag något, om hur jag mår.
Får jag frågan, vad har hänt? Inget.
Är de ända jag kan svara, för inget har hänt, jag bara föll igen.
Finns inget som gör de bättre,
De går egentligen aldrig över.
Jag bara lever i mitt mörker där jag ibland fantiserar om att jag är i ljuset men jag är aldrig där på riktigt.
Har nog aldrig varit de, men de är okej. Jag kan vara glad ändå.
Så orkeslös, så omotiverad, jag vill inte längre. Jag vill inget längre.

Dessa krav att jag måste klara allt, håller på att krossa mig.
Jag är inte skapt för detta,
Så jobbigt, så svårt.
Allt blev så jobbigt.
Förra veckan blev för mycket.
Så pyskiskt påfrestande,
Så mycket utanför min trygghetszon att jag bara vill kollapsa och låtas att jag är normal.
Känns som att jag går på äggskal,
Är så rädd att göra fel nu.
Nu vet jag inte om jag klarar allt.
Jag vill inte ens försöka längre.
Jag vill bara, jag vet inte..
Med folk runt om som bryr sig,
Gör saken faktiskt värre,
För jag vill inte göra dom ledsna eller göra så att dom känner sig dåliga pga att jag inte mår bra..
De är ingens fel att jag mår som jag mår, de är inget man kan hindra på något sett.
De finns inget ni kan göra.
Vi alla vet jag har alltid hört hemma i mörkret ibland är jag bara i dom djupaste hörnen.

i början av livet när alla springer om kring och är glada

sitter jag på en sten och funderar, hur kunde dom orka de där?

i skolan när alla lyssna på läraren,

sitter jag och ser ut genom fönstret, tänker för mig själv är de här verkligen allt?

i mina unga dagar var jag fast i iden om att jag skulle bli bäst, inte bara bra utan bäst!

jag såg min bror växa upp och bli bäst, jag såg han växa upp och bli allt de han alltid kunnat bli,

jag såg mig själv falla på målinjen för jag inte orka, jag såg mig själv misslyckas,

jag hade ingen förklaring till varför, jag hade inget som hjälpte mig förstå..

jag var inte dålig, jag kunde ju.. jag visste jag kan, men i slutändan så föll jag.

jag satt i mitt mörka hörn och grät för jag visste att jag kunde..

Mina fösrta år i skolan var lätta, jag såg skolämnen som något nytt och spännande,

jag såg de som en möjlighet att lära mig mer,

för de var de jag ville, lära mig, jag ville veta allt..

när de blev dags att få hem läxor,

vara tvungen att skriva prov,

de var då de blev jobbigt, inte att förstå, men att göra..

jag kunde de lärana sa, så jag lyssna inte på lektionerna, jag sov.

fick alltid höra av dom att jag inte var där, att jag var lat..

"hon är lat" har jag fått höra hela mitt liv,

jag har fått höra de från flera olika håll,

jag har fått höra hur jag inte ens försöker,

jag fick höra att jag inte var bra nog.

jag var smart, jag skrev alltid bra på prov,

jag pluggade aldrig och var aldrig i skolan.

jag orkade inte,

var där 2 dagar sen hemma sjuk, jag kunde inte ta mig upp ur sängen,

för jag var så trött..

"hon är bara lat"

jag fick inte betygen efter mina resultat på proven, jag fick inte de betyg 

jag kunskapsmässigt uppfyllde,

för jag var aldrig där.

"hon är bara lat"

"om hon bara försökte mer, var i skolan mer"

Jag ville skrika, varande gång,

JAG FÖRSÖKER JU!

jag kunde aldrig förstå andra människors energi,

hur kunde dom koncentrara sig?

hur kunde dom vara vakna mer än 7 timmar?

och varför kunde inte jag?

klasskamrater som inte förstår,

folk som gör de värre,

"de där funkar ju inte, Lelle"

jag var så vilse i att förstå vem jag var att jag tappade bort allt annat,

jag vet de inte funkar tänkte jag alltid för mig själv samtidigt jag försökte pressa bort tårana,

jag vet att jag inte funkar,

jag är trasig var något jag visste, jag var som en halv människa,

jag var inte med, men aldrig helt borta.

att prata med folk var ibland för mycket, jag orkade inte..

allt var så svårt, ingen förtod sig på mig.

jag var mobbad, jag var utfryst,

för jag var inte normal.

lärare som alltid gjort de värre,

jag är smart ser ni inte de,

jag är inte lat,

jag bara orkar inte...

jag kan tänka tillbaka mycket på hur mitt liv har varit och att de har vart så mycket tecken, redan som ung,

och jag kan inte förstå hur jag inte har upptäckts, hur har dom kunnat missa de här?

jag tycker de är hämskt att folk inte uppmärksammar när barn börjar visa tecken på att dom har de svårt,

men lärare kör med den stilen att barn som har de svårt är bara lata, jag var bara lat.

hade jag upptäckts som barn hade jag inte gått igenom allt de här,

jag hade fått hjälp, jag hade fått medicin tidigare, jag hade vart mer normal jag hade inte vart trasig.

jag har nu ätit min medicin i över en vecka och jag känner en så stor skillnad,

jag kan vara vaken hela dagen, jag kan träna utan att somna direkt efter.

jag kan för första gången se att mitt liv kommer bli bra,

jag kan nu göra dom saker jag alltid velat göra,

jag kan träna, 

jag kan gå i skolan,

jag kan bli bäst.

jag har ärligt talat ingen aning om när jag skrev sist, jag kommer inte ens ihåg när jag tänkte sist..

man kanske kan tro att inte ha något att göra på dagarna, inte behöva gå i skolan inte behöva arbeta låter skönt, bara ligga i sängen se på film ta de lugnt och bara ha de bra.. i värkligheten är de ett helvete, jag är utråkad jag mår dåligt över att jag inte gör något, jag ligger hemma i sängen och långsamt dör..

jag låter hela mitt liv ticka förbi och de är inget jag kan göra åt de, 

jag låter mig själv dö..

nu säger jag inte så i ett depprimerande sinnetillstånd jag är inte där än, jag bara känner mig så hopplös just nu,

jag har ingen aning om vad jag håller på med, vad jag vill göra, hur jag på något sätt ska kunna fixa så jag inte känner mig så misslyckad... vad ska jag ta mig till nu? 

det är en termin 7 månader, tills jag få gå i skolan igen, de är 7 månader tills jag får ha något att göra igen..

den tiden då jag inte sover så ser jag tv serier, vilket är ett stort problem för jag har sett så många serier..

mina dagar går ut på att vänta på när nästa avsnitt av den & den & den seriern kommer, när jag får se något nytt igen,

jag har sett alla serier... jag skämtar inte, sett allt... de blir så när man dom senaste 4-5 åren inte klarat av värkligheten, jag har gömt mig i böcker, filmer, serier, jag har inget kvar..

vad ska jag ta mig till?

nu när jag äntligen är klar med utredningen nu när jag äntligen ska få medicin?

så har jag inget att göra.. jag behöver inte extra energi, för jag gör inget!!

när allt äntligen värkar bli bättre så är allt värst...

jag tränar jag kommer ut ur huset och far till gymmet, men är så uttråkad av att vara där..

jag älskar att träna men jag gillar att springa ute se saker, inte sitta och lyffta vikter i ett grått rum fylld med andra som svettas och blir röda i ansiktet för dom tror att man ska ha den högsta vikt man kan lyffta, jag blir så utråkad av att alla bara springer runt och har ett liv när jag inte ens vet om de är värt att leva..

jag är så borta så extremt förvirrad...

jag vet inte ens vad jag vill söka för linje nu.. jag vet inte vad jag vill bli? och om jag går en linje kommer jag faila på den också? kommer den vara för lätt så jag blir uttråkad eller för svår så jag inte kommer klara av alla läxor?

eller kommer jag bara att ge upp?

jag vet inte vart mitt liv är på väg, om jag kunde sluta existera skulle jag ta den vägen ut, för jag är less..

jag är inte deprimerad, jag är bara så hopplös,

för vad egentligen?

vad ska jag göra nu? 

hmm året är snart slut, de får mig att tänka tillbaka,

inser att jag hafft de sämsta året ever, har hafft mycker ilska, varit väldigt ledsen över saker jag inte förstår,

men året började inte dåligt, jag spenderade nyår med Hannah, hade inte än inset att "han" var en idiot, så jag var lycklig var glad, var i bra kontakt med mina Emeliesar, umgicks med folk hela tiden allt känndes så perfekt som att äntligen var mitt liv bra...

de förändrades ganska snabbt dock, februari var en jätte jobbig månad.. 

blev utkickad från skolan.. mådde jätte dåligt..

drog ner till hannah, följde med henne, hennes mamma, mormor och två kommpisar till Nettan (hannahs mamma) på Spa, de va nettans födelsedags sak, så vi fira henne med chamanj prövning (för dom vuxna) jag och Hannah körde choklad fast vi fick smaka ända.

vi hade även massage/ ansikt behandling tror ja man kallar de, aja i alla fall, mådde betydligt bättre av att få vara där,

men som vanligt måste de bra ta slut, åkte hem igen...

inte långt efter förlorade jag än av dom bästa kill kommpis jag någonsin hafft, jag förstår varför och jag acepterade de, men de klart jag ändå blev ledsen..

blev ny kontakt med BUP då skolan tyckte jag var deprimerad enligt dom var jag självmordsbenägen och borde låsas in.. vilket jag inte var tack så mycket btw skola..

hadde ändå kvar kontakten på bup då dom insåg att jag kanske hade nå fel/diagnos sak..

fram till sommaren gjorde jag inte något alls egentligen, jag tränade, var med Emelie x2 "han" och dog av tristess..

tog dock inte lång tid innan jag insåg de största misstaget jag någonsin gjort. så från Mars/april var jag inte riktigt mig själv jag var Förbannad på allt, på mig själv för jag vart så blind, på han, på hur jag faktiskt gjorde de ända jag lovat mig själv att aldrig göra.. och ja juste en till sak fick jag veta då, förklarade min humörsvängningar i alla fall..

sa ungefär Fuck Lule I'm out of here.. drog ännu en gång ner till underbara familjen öqvist i Tierp där jag spenderade tiden i solen, gråta, må dåligt, se min underbara vän gå ut 9:an, bada, se Hannah dansa, shopa äta god mat, bara ta de lungt och försöka glömma allt.. var där i 1,5 månad sen kom Mamma å Pappa ner med bilen för dom skulle åka ner med massa saker till min älsta bror som flyttat in i en lägen het i karlskrona, så vi åkte bil från Tierp dit vilket tog ett bra tag, när vi var där så fick vi se insidan på ubåten där han jobbar, vi gick runt där några dagar innan vi åkte mot Stokholm där vi skulle ut med någon båt, hungrigaste dagen i mitt liv, hadde inte ätit nå för vi hadde åkt bil hela dan, sen när vi väl var där så skulle vi direkt till båten där vi bara fick en sallad, min bror och far gjorde som alla andra där och drack öl, jag har aldrig gillat lukten av öl så mådde illa av bara lukten...

vi var i hamn ganska sent, så jag drog med mamma till max så jag kunde få nå vettigt i mig..

sov en natt i Tierp innan vi åkte hem till lule, då började tre veckor jobb, jobbade med en av dom coolaste människor jag lärt känna detta år Tove, vi hade de roligt prata om allt och tiden bara flög iväg,

efter dom tre veckorna hade jag två till på pappas jobb, roligt roligt, gillar erkigen inte att kliva upp kl 6 för att va på jobbet kl 7 och så slutar man kl 4 toppen...

bra betalt får man i alla fall..

sen började skolan igen, de var bra i början, hadde kommit över min ilska och var inte så sur längre på saken, men så klart han hadde ju valt samma linje så blev att se han varje dag, göra saker jag redan gjort förra året, blev skit jobbigt för mig att ens vara där, hände inte så mycket månaderna efter sommaren förutom att jag ville bergrava mig långt nere i jorden där ingen kunde hitta mig, hadde så mycket ilska där ett tag och råkade göra nå väldigt dumt, vilket slutade i att jag och en av mina bästa vänner började bråka, vi fixade de slut, men jag ångrar de fortfarande förlåt igen <3

sen nu i december så blev jag utkickad från skolan igen två gånger på samma år hur många har lyckas med det?

ändå ganska skönt på nå sett slipper se ... längre,

men detta betyder att jag måste gå 1.an ett tredje år, fast de ska jag gå i Uppsala, och jag ska bo hos min underbara andra familj i Tierp där mår jag bra.

vad jag har kommit fram till, varför färgade jag från mitt blonda hår!!! 

har inte alls velat skriva något, som kanske inte är så konstigt med tanke på hur jag mått, sist jag skrev så hade jag precis blivit utkickad från skolan, inte värdens bästa dag för mig, inte roliga veckor de har vart häller för den delen.. 

hafft otur på otur/ helvete på helvete.. funnits dagar då jag bara ville stanna i sängen och inte längre behöva bry mig om att jag var ett stort mksslyckande, men dom flesta dagar klev jag upp for till gymmet, eller åkte in till stan bara för att inte vara kvar i detta mörker jag har befunnit mig i, men jag har på något sett lyckas inse att jag inte är så misslyckad som jag trott, nog är jag nu efter väldigt mycket i år, men jag tror jag äntligen har hittat rätt! Lule är inte rätt stad för mig, även fast jag under dom 6 år jag bott här fått underbara vänner som jag inte skulle vilja byta bort, inte lämna, inte förlora, så kan jag inte längre stanna, jag känner mig så instängd här, känns ibland som att jag ska kvävas av allt i denna stad, långt till lugnet som aldrig värkar finnas i mig, jag har alltid velat vara fri,

"fri som en fågel" mitt liv har varit de ena kaoset efter de andra.

men nu vet jag med 100% vad de är jag vill göra, vart jag vill vara, 

jag älskar kläder, smink, naglar å hår jag älskar hur folk är så kreativa och så duktiga på att skapa saker, 

så vilken linje ska jag gå? stylist så klart! nu kanske folk tror att jag aldrig skulle komma in efter som att dom flesta tror jag är dum, och hade dåliga betyg från 9:an, men nää så var de ju inte, hadde ändå väldigt bra betyg för än som aldrig pluggade, men jag har ju klarat mig tack vare att jag är sjukt smart,

och juste de bästa med stylist linjen den finns i Uppsala när till den underbara familj jag tänker bo hos :)

äntlgen känns allt i mitt liv helt rätt!! :D

Torsdag fredag eller whatever...
Jag pallar inte längre!
Så sjukt less, så sjukt irriterad...
Allt jag vill är att få min diagnos få den hjälp jag behöver...
Men Nää för BUP tycker de är kul att göra tester på mig, dom säger nästan rent ut vad de är jag har och att jag borde medicineras... Men dom måste göra lite fler tester för att veta exakt...
Och nu har jag möte med skolan imorgon...
Hadde ju hoppas på att ha på papper vrf jag inte har kunnat vara i skolan men nu har jag int det och kommer som vanligt bli nerklankat på... "Men du som är så smart, vrf klarar du inte skolan?" Osv osv... Och säkert kommer dom tycka att jag ska gå om 1an igen fuck that!
Jag har ett IQ på ca 130... Jag ska inte behöva gå om ett år till.... Jag är så smart så duktigt men har ingen jävla ork...
// angry Lelle

Onsdag första dagen på länge jag är hela dan i skolan, så stolt över mig själv, jag håller på att ta mig ifrån väggen vilket jag är så glad över, nu kanske allt annat vill funka också (Y) spenderade går dagen med att plugga med Bästa Empan, blir faktiskt fövånad över hur lätta arbeten vi har.. men men tur de annars man kanske var tvungen att tänka ;) skämt osido, är bara glad just nu, en dag kankse inte är mycket för er, men för mig är de värdens största steg, nu ska jag klara alla andra dagar i veckan och fram till julovet :) idag hade vi även idrot var i äventyr hallen och klättra, även med min höjdskräck så gick de riktig bra, är kul att klätra tills man får panik när man tittar ner..

var även och åt på exotic idag med Empan gött gött och trevligt med sälskap :)

och så en låt av Luleås stolthet <3