i början av livet när alla springer om kring och är glada

sitter jag på en sten och funderar, hur kunde dom orka de där?

i skolan när alla lyssna på läraren,

sitter jag och ser ut genom fönstret, tänker för mig själv är de här verkligen allt?

i mina unga dagar var jag fast i iden om att jag skulle bli bäst, inte bara bra utan bäst!

jag såg min bror växa upp och bli bäst, jag såg han växa upp och bli allt de han alltid kunnat bli,

jag såg mig själv falla på målinjen för jag inte orka, jag såg mig själv misslyckas,

jag hade ingen förklaring till varför, jag hade inget som hjälpte mig förstå..

jag var inte dålig, jag kunde ju.. jag visste jag kan, men i slutändan så föll jag.

jag satt i mitt mörka hörn och grät för jag visste att jag kunde..

Mina fösrta år i skolan var lätta, jag såg skolämnen som något nytt och spännande,

jag såg de som en möjlighet att lära mig mer,

för de var de jag ville, lära mig, jag ville veta allt..

när de blev dags att få hem läxor,

vara tvungen att skriva prov,

de var då de blev jobbigt, inte att förstå, men att göra..

jag kunde de lärana sa, så jag lyssna inte på lektionerna, jag sov.

fick alltid höra av dom att jag inte var där, att jag var lat..

"hon är lat" har jag fått höra hela mitt liv,

jag har fått höra de från flera olika håll,

jag har fått höra hur jag inte ens försöker,

jag fick höra att jag inte var bra nog.

jag var smart, jag skrev alltid bra på prov,

jag pluggade aldrig och var aldrig i skolan.

jag orkade inte,

var där 2 dagar sen hemma sjuk, jag kunde inte ta mig upp ur sängen,

för jag var så trött..

"hon är bara lat"

jag fick inte betygen efter mina resultat på proven, jag fick inte de betyg 

jag kunskapsmässigt uppfyllde,

för jag var aldrig där.

"hon är bara lat"

"om hon bara försökte mer, var i skolan mer"

Jag ville skrika, varande gång,

JAG FÖRSÖKER JU!

jag kunde aldrig förstå andra människors energi,

hur kunde dom koncentrara sig?

hur kunde dom vara vakna mer än 7 timmar?

och varför kunde inte jag?

klasskamrater som inte förstår,

folk som gör de värre,

"de där funkar ju inte, Lelle"

jag var så vilse i att förstå vem jag var att jag tappade bort allt annat,

jag vet de inte funkar tänkte jag alltid för mig själv samtidigt jag försökte pressa bort tårana,

jag vet att jag inte funkar,

jag är trasig var något jag visste, jag var som en halv människa,

jag var inte med, men aldrig helt borta.

att prata med folk var ibland för mycket, jag orkade inte..

allt var så svårt, ingen förtod sig på mig.

jag var mobbad, jag var utfryst,

för jag var inte normal.

lärare som alltid gjort de värre,

jag är smart ser ni inte de,

jag är inte lat,

jag bara orkar inte...

jag kan tänka tillbaka mycket på hur mitt liv har varit och att de har vart så mycket tecken, redan som ung,

och jag kan inte förstå hur jag inte har upptäckts, hur har dom kunnat missa de här?

jag tycker de är hämskt att folk inte uppmärksammar när barn börjar visa tecken på att dom har de svårt,

men lärare kör med den stilen att barn som har de svårt är bara lata, jag var bara lat.

hade jag upptäckts som barn hade jag inte gått igenom allt de här,

jag hade fått hjälp, jag hade fått medicin tidigare, jag hade vart mer normal jag hade inte vart trasig.

jag har nu ätit min medicin i över en vecka och jag känner en så stor skillnad,

jag kan vara vaken hela dagen, jag kan träna utan att somna direkt efter.

jag kan för första gången se att mitt liv kommer bli bra,

jag kan nu göra dom saker jag alltid velat göra,

jag kan träna, 

jag kan gå i skolan,

jag kan bli bäst.