"tell me Peter what's your secret, how do you stay young forever?"

Rädslan jag har för att växa upp, kan jag inte riktigt förklara.
Men för mig, att behöva klara mig själv, känns som så svårt.
Jag känner ibland som om jag hoppade över den tidiga tonåren, vilket jag tekniskt sett gjorde, då jag bara sov..
Att bara vakna upp en dag (med hjälp av medicin) och kunna orka en hel dag var något nytt för mig.
Men det tillkom några problem och tankar som jag aldrig haft.
Nu är jag bara 18 år och jag är medveten om att jag kommer leva ett bra tag till, men det känns ändå som att jag missat så mycket tid.
Det känns som att jag hamnat i obalans med tiden, där jag i hjärtat är en ålder men i hjärnan en annan.
Jag lever i någon form av ovetenskap där jag inte förstår mig själv, och jag hatar det!
Jag får för mig ibland att om jag bara kunde vrida tillbaka tiden skulle mitt liv vara enklare, men det är omöjligt.
Jag vill kunna leva som mig själv som den jag är men jag kan inte skaka av mig känslan av denna obalans.
Jag försöker och krigar mig framåt men ibland tar det liksom stopp, jag måste stanna upp, ta ett andetag för att sen kunna fortsätta gå, detta andetag kan vara allt från 1 timme till 1 vecka, men jag kommer alltid tillbaka.
Tillbaka till min rädsla att vara vuxen,
Eftersom jag redan är i en sådan obalans så vet jag att jag har inte den ork för att klara av vuxenlivet.
Och alla mina tusentals frågor jag har om mig själv som jag aldrig riktigt får
Svar på blir bara tyngre att bära på.

Jag vet inte hur jag ska förklara vidare på detta men jag har mer där inne i hjärnan -tankar som vill ut- men just nu kan jag inte få dom till ord.