vart ska jag börja? 

de var ett tag sen jag skrev, har inte riktigt kunna sätta ord på mina tankar och känslor. sen är de väll ingen hemliget att jag gömmer mig när de blir jobbigt.

Jag kan väll börja med, att jag kommer klara 1:an, (med bra betyg) nu är ju de i sig inte en stor bedrift, men för mig som inte orkat tidigare så känns de ändå som en liten vinst att klara detta. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte brydde mig i de faktum att de som e jämngammla som mig tar studenten nu, de känns.. om jag inte hade klarat skolan på grund av att jag hade svårt med skol ämnerna så tror jag, att jag hadde hafft lättare att aceptera att jag gått om, jag är smart (om man nu får säga så) och jag vet att jag alltid haft lätt i skolan men ändå så står jag här nu och klarat 1:an på tredje försöket, men detta bevisar ju bara på att bara för att man gått om så är man inte korkad, de finns andra andledningar. 

nu till de där mer komplexa, jag har under året som gått vänt upp och ner på hela mig, för att försöka förstå mig själv, och varje dag så blir det ett nytt moment som jag inte riktigt kan hanskas med, jag har försökt att inte tänka för mycket, att bara leva i nuet. Men detta är inte lätt med min hjärna som aldrig kopplar av, ständigt nya tankar och idéer som stör, att alltid vara trött men aldrig kunna koppla av, verkar ha blivit en allt för stor del av min vardag. jag kan inte sova när jag kommer hem från skolan och är trött på grund av alla ljud och intryck jag fått in under dagen, vilket resulterar i att jag bara blir tröttare och tröttare till jag inte kan kliva upp på morgonen, att bli tvungen att vara hemma för att jag är trött är inte en ursäkt jag vill komma med, men så är min verklighet, jag är för trött..

Jag hadde börjat vänja mig med mitt liv igen, men nu förändras de igen, min famlij flyttar till sandviken, jag kommer inte kunna träffa de vänner jag hade kvar där, och jag vet att jag inte vart den bästa på att hålla kontakten, och de e jag ledsen över, jag har inte orkat (jag vet dålig ursäkt) jag har inte orkat med någonting, inte träna, inte läsa böcker, inte ens se på serier har jag orkat, jag har orkat upp till skolan (de flesta dagarna) men sen så har jag inte orkat mer. och på helgerna har jag bara sovit...

de här med att vi flyttar igen är ju jobbigt men jag förstår faktiskt varför, men jag hanterar inte förändringar så bra, så detta lär väll tära på mig lite ytterigare.. 

de där man är van vid bara försvinner, vi Nordbergare är inte på samma plats längre, Sune i Karlskrona, Ulrik i Umeå, Tage i snadviken och jag i Tierp, "vi växer alla upp" men de är inte roligt..

jag vet att vi kommer ses men inte lika offta.. 

jag vet inte vad min poäng med detta var, men jag kände väll att jag behövde skriva av mig igen, de bubblar för mycket just nu..

Vad gör jag för fel nu då?
Jag vet inte hur jag kan reagera så konstigt på saker,
Jag förstår inte hur jag blev så känslig.
Jag ser mig själv som tålig, de folk säger brukar jag inte bry mig om. Men nu för tiden är de som att varända ord som är lite negativt sårar mig.
Detta är nog för att jag håller på tappa greppet om verkligheten. Jag vet inte vem jag är längre, ständigt är det nya saker i mitt liv som jag måste ta itu med eller fundera på. Att det inte bara är ADDn som gör mig trött verkar ha blivit uppenbart. Men vad det är vet jag inte än.
Förutom mina jobbiga tider med orklöshet, så måste jag leva i mitt ständiga stressfyllda liv. Jag kan inte varva ner, ångesten har blivit en vana. Men på något sett så kommer jag ta mig igenom detta. Men hur ska jag kunna hitta mig själv när jag bara stressar över livet?

"tell me Peter what's your secret, how do you stay young forever?"

Rädslan jag har för att växa upp, kan jag inte riktigt förklara.
Men för mig, att behöva klara mig själv, känns som så svårt.
Jag känner ibland som om jag hoppade över den tidiga tonåren, vilket jag tekniskt sett gjorde, då jag bara sov..
Att bara vakna upp en dag (med hjälp av medicin) och kunna orka en hel dag var något nytt för mig.
Men det tillkom några problem och tankar som jag aldrig haft.
Nu är jag bara 18 år och jag är medveten om att jag kommer leva ett bra tag till, men det känns ändå som att jag missat så mycket tid.
Det känns som att jag hamnat i obalans med tiden, där jag i hjärtat är en ålder men i hjärnan en annan.
Jag lever i någon form av ovetenskap där jag inte förstår mig själv, och jag hatar det!
Jag får för mig ibland att om jag bara kunde vrida tillbaka tiden skulle mitt liv vara enklare, men det är omöjligt.
Jag vill kunna leva som mig själv som den jag är men jag kan inte skaka av mig känslan av denna obalans.
Jag försöker och krigar mig framåt men ibland tar det liksom stopp, jag måste stanna upp, ta ett andetag för att sen kunna fortsätta gå, detta andetag kan vara allt från 1 timme till 1 vecka, men jag kommer alltid tillbaka.
Tillbaka till min rädsla att vara vuxen,
Eftersom jag redan är i en sådan obalans så vet jag att jag har inte den ork för att klara av vuxenlivet.
Och alla mina tusentals frågor jag har om mig själv som jag aldrig riktigt får
Svar på blir bara tyngre att bära på.

Jag vet inte hur jag ska förklara vidare på detta men jag har mer där inne i hjärnan -tankar som vill ut- men just nu kan jag inte få dom till ord.

Vad gör jag vaken?
Min sömn verkar ha sprungit bort,
Får se om jag hittar den..
Jag har insett att jag lever i en bubbla av förnekelse,
I ett konstant försök att må bättre.
Jag flyr hällre en att stå kvar när de blir jobbigt.
Jag har sagt de förut "i'm a runner not a fighter"
Blir saker obekväma så kan jag inte göra annat en att gömma mig i hopp om att saker löser sig utan att jag behöver göra något.
Jag har insett detta nu.
Jag skyddar dom jag älskar, men ibland skyddar jag dom för mycket, jag kan inte säga något som sårar, även om personerna borde höra det.
Jag vet inte när jag börja bli feg och fly.
Jag lever i bubblan, jag lever i en värd där jag inte spelar någon roll.
När jag inte ens har klarat att vara ute,
När jag inte ens har klarat att prata med folk,
Så har jag aldrig tänkt på att jag själv trycker bort mig från folk, de är inte dom som inte accepterar mig, de är jag som inte accepterar mig själv.
Jag vet inte varför, så de kan jag inte fixa just nu.
Men jag är närmare nu att förstå mig själv,
Jag låter allt försvinna för jag inte klarar pressen.
Jag har alltid tryckt bort känslor jag inte har velat hantera för de har varit lättare.
Jag kan inte förstå när jag blev så här.
Jag var aldrig rädd, att säga saker, jag var tjejen med atidyd och jag var jävligt dryg, jag skulle vilja säga att de är för jag vuxit upp.
Men tror sanningen ligger i att jag inte hade ork längre att vara mig.
Jag är inte missnöjd över hur jag är egentligen men vad skulle jag vara utan sarkasmen som jag så flitigt använde, eller mina "underbara" ironi & humor.
Alla egenskaper jag har är inte bra,
Dom flesta men inte alla.
Men jag är inte hon längre och jag hatar det!
Jag vill vara mig själv men jag vet inte hur hon ska hitta tillbaka. Min förhoppning är att hon väntar på mig i Tierp där jag lämna henne när jag flytta upp.
Min dröm är att Jag, den riktiga jag, kan få komma tillbaka.
Tillbaka till värden jag har huvudrollen i.


Och så lite mer om vad jag gjort senaste tiden,
Jag har försökt lägga ner massa tid på löpningen nu när knänt slutade att göra ont, men som ni alla nog vet så har de varit för varmt ute..
Har ändå fått in några bra pass dom senaste veckorna.
Med löpning, paddling och rullskidor (plus nå litet gym pass)
Men känner mig ändå stressad att jag inte tränat tillräckligt,
Vi åker ner mot Skåne och O-ringen i över morgon.
Jag hoppas att allt kommer gå bra och att mitt knä/häl/smalben/rygg/vader ska hålla och inte börja göra ont. Fast när jag redan har ont i foten sen den hoppade ur led. så är jag inte så optimistisk att kroppen kommer hålla...
Men tejp och liniment Ska nog lösa allt.
Jag ska nu försöka sova har saker och göra i morgon som att springa och träna och springa ännu mer.
Godnatt/godmorgon ~Lelle

We try to greate a world of peace and tolerance, but we are doing it wrong!

Vi försöker uppnå någon form av jämnlikhet.
Folk som säger vi är alla lika.
Men vi är faktiskt inte lika allihop,
Vi är alla mänskliga, men långt ifrån lika. Vi har alla olika personligheter, olika styrkor och olika svagheter,
Vi har inte alla samma vilkor att leva livet på.
Men när vi försöker få jämnlikhet med att attackera andra de då vi är på fel väg.
Vi spenderar tid på att argumentera saker som egentligen inte spelar någon roll.
Jag är svensk, jag är en kvinna,
Men jag ser inte på mig själv som något av dom sakerna.
Jag ser mig själv bara som "jag"
Och om jag vill lyckas i livet så är de upp till mig, jag tänker inte på att de finns andra folk som har de bättre en mig, en större chans att lyckas.
jag lägger inte ner energi på att klaga på andra.
Jag tycker inte om när folk klagar på andra helt utan andledning!
Är inte livet lättare om man bara fokuserar på sitt liv istället för att gnälla på någon annans?
Jag kan väll tycka att de borde finnas någon rättvisa här i värden.
Men den finns inte, vi kan inte skapa en värd där alla är lika, då har vi förlorat de som gör oss människor, våran olikhet, våran konstanta förändring, våra skapelser.
De skulle försvinna, vi skulle inte veta vad olikhets tänkande är.
Vi gnäller på partiet som inte tänker lika som andra, vi gnäller på folk som beter sig annorlunda.
Vi säger vi vill ha en demokrati en chans att få välja själv. men beter oss som att vi skulle vilja ha en diktatur struktur här i Sverige.
När ska vi inse att vi inte kan få fred genom att kriga mot andra.
Vi kvinnor kan inte förtrycka män bara för dom har förtryckt oss, (som att vi kvinnor säger alla män är dumma i huvudet)
Dom "svarta" kan inte förtrycka dom "vita" bara för de vita har förtryckt dom. Vi kommer inte få ett fridsamt samhälle genom att attackera den andra halvan.
Acceptera den du är för den du är,
Acceptera andra för den dom är,
Men framför allt snälla sluta gnälla på andra.
Lev dit eget jävla liv och skit i alla andras!

Vakna ganska sent idag, kände mig smått mör i kroppen, märktes att de var ett tag sen man var på gymmet, träningsvärk i så där alla delar av kroppen. Så blev en seg start på dagen, gjorde inte så mycket fram till kl 4 då jag tog cykeln ut till B-näset, sen vidare mot F-21 och OL-träningen, min bror hade lagt nå intervall banor med tre kontroller å så vila. Vi var en liten grupp som var där ute, jag körde i början med dom andra, men märkte väll ganska snabbt att jag inte har den farten/orken att springa med dom.
Så började köra mitt eget och fokusera mer på Origenteringen än att jag skulle hänga med i tempot.
Knäna höll i början, så kändes riktigt bra där ett tag, blev en riktigt bra å rolig träning, är fascinerande att se hur fort dom springer.
Lite negativt var väll att knäna gjorde ont och att myggen höll på bita ihjäl mig.
Måste ta igen lite träning nu när jag vart skadad/sjuk/mått dåligt/ har bara massa ursäkter hela tiden.
Får se hur bra de går, rullskidor står i alla fall på schemat för nästa träningspass (när de blir vet jag inte, för jag är lat)
Godnatt//Lelle

Yes yes I'm doing a English post now,
Much awesome.
Went to the gym today (great success)
To start working on my knee, so did the leg exercises and the annoying stretch thing, but still have to lay of the running for a wile witch sucks..
So don't realy know what to do know,
Get so bored of being in the gym, in the gray rooms, and I hate peapole, I like training when folks don't see me.

Kinda all that I did today, much boring life, yes I have.

So know on to the part of the post where I think and reflect over the fact that my life sucks.
No not today, don't realy think I have bad thoughts right now.
We'll not something I can wright anyway. Was thinking about a song a wile back and they sing "it's better to feel pain then nothing at all" and I wonder if that's realy true, I mean I hate feeling pain, and I live in a place were I don't feel anything sometimes and that's better, when I feel pain, I feel like I'm being crushed, and that's when I'm at the breaking point. So for me it's much better to not feel then to be close to the edge...
All frome me today, I'm starting to get better at this Blogg thing again.
Goodnight //Lelle